Originalitet är inte alltid det som får reklam att sticka ut eller bli framgångsrik. Nä, ibland kan det vara något så enkelt som att ta ett befintligt koncept och göra en parodi på det. ICA tog YouTube-fenomenet Amandavardet och satte sin "Ulf" i rollen som fnissig bloggerska framför webcam och gjorde succé. Nu väljer man även att placera "Cindy" i en för tv-tittaren bekant miljö, nämligen som den åmande och kråmande Gina Tricot-modellen.
Även Com Hem går på samma linje. Först genom paraden av klassiska YouTube-klipp, där alla medverkande ersatts av ComHems förgrundsfigurer Judit och Judit. Man fortsatte sedan briljant med att placera de paranta damerna i kända tv-serievinjetter som Desperate Housewives, Dexter med flera.
I lågkonjans tider vill vi känna igen oss, tryggheten går före nyhetens behag. Och märken som trots detta behöver förnya sig får helt enkelt göra sin egen version av gamla framgångar. Det verkar fungera. Och det röda tråden här? Reklambyrån King såklart.
onsdag 27 januari 2010
fredag 22 januari 2010
varför väljer vi bort det personliga uttrycket?
Det är ingen hemlighet att människor tenderar att ansluta sig till grupper. Börjar någon skrika ett slagord så hänger 10 andra gärna på, och 10 till, och 100 till. Oavsett om det handlar om en politisk demonstration, en fotbollsmatch eller en konsert så tycker vi om bekräftelsen som ligger i att andra öppet tycker likadant som vi. Att yppa en åsikt som jag vet är högst personlig, och kanske unik, det är desto svårare.
Men det blev lättare med internet. På communities fanns utrymmet att diskutera och vädra de där åsikterna, beskyddad av skärmens både fysiska avgränsande från de andra diskussionspartnerna och nätets möjlighet till anonymitet. Diskussionerna berikade nätnärvaron då många som trodde att de var ensamma om sina åsikter hittade likasinnade, och de som tyckte att de satt på ganska tunga argument blev motbevisade i sina teorier. Sedan dess har något hänt.
Diskussionerna fortsätter i forum, men communities bygger alltmer på uppdateringar i realtid, den så kallade statusraden. Och uppdateringarna gör att vårt beteende online alltmer börjar efterlikna vårt beteende IRL, vi börjar komma in i känslan av att de personer vi ser i flödena är så gott som fysiskt närvarande. Samtidigt minskar intresset för det personliga uttrycket. Trots att vi ges fullständig frihet att skriva personligt, rakt ur hjärtat eller huvudet så väljer vi i allt större utsträckning att skriva det någon annan just skrivit.
Jag ska inte sticka under stol med att jag själv retweetar. Jag försöker göra det selektivt, undvika inlägg där jag bara skulle bidra med "Word" eller "+1" utan skicka vidare innehåll som jag verkligen tycker är värt att sprida. Och den riktiga farsoten är faktiskt Facebook-statusarna. Har du sett någon av dessa?
india foxtrot yankee oscar uniform charlie alpha november uniform november delta echo romeo sierra tango alpha november delta tango hotel india sierra charlie oscar papa yankee alpha november delta papa alpha sierra tango echo tango oscar yankee oscar uniform romeo sierra tango alpha tango uniform sierra
eller
Om du är förälder till de finaste barnen på jorden, kopiera då denna status och låt oss på det sättet ge våra barn det erkännandet de behöver! Jag älskar mina barn ♥ De är kanske inte perfekta, och de har säkert gjort sina fel. Men de är mina för alltid! Och jag älskar dom villkorslöst. ♥
Är det unikt? Nej. Säger det något om personerna? Kanske. Vissa är mer mottagliga ä andra för den här typen av budskap, antagligen samma människor som inte stannar upp och reflekterar över varför.
Det här är del ett av två i mitt resonemang kring flockbeteende på nätet.
måndag 18 januari 2010
McDonalds följer inte riktlinjerna hela vägen
I en uppenbarligen icke korrläst artikel informerar DN om att en McDonalds-anställd fick sparken efter att han bloggat om negativa saker gällande arbetsgivaren. Vad han sagt förtäljer inte historien, däremot berättas att arbetsgivaren senare hånade den avskedade medarbetaren via sin Facebook-status. För detta får han en varning.
Social media guidelines är fullständigt nödvändigt på varje arbetsplats, och mig veterligt har McDonalds åtminstone en strategi. De har till och med en community för sina anställda i USA och Kanada. Så som vanligt är det en fråga om stelbenta arbetsgivare med in-box-tänkande kring nymedia, som låtit koncernriktlinjerna fastna i inkorgen istället för att låta de anställda efterleva instruktionerna.
Social media guidelines är fullständigt nödvändigt på varje arbetsplats, och mig veterligt har McDonalds åtminstone en strategi. De har till och med en community för sina anställda i USA och Kanada. Så som vanligt är det en fråga om stelbenta arbetsgivare med in-box-tänkande kring nymedia, som låtit koncernriktlinjerna fastna i inkorgen istället för att låta de anställda efterleva instruktionerna.
Året när boken till slut flyttar till skärmen
Tablet-PC är ordet på mångas läppar i tekniska trendspaningar inför 2010. Och framför allt ska den användas till att läsa e-böcker. E-boken har fortfarande inte slagit igenom, trots säkert 10 års ihärdiga försök till lansering. Är människor hookade på pappersboken for life? Kanske. Eller så är det som med så mycket annat som inte slår igenom, det har inte gjort tillräckligt, bra, användarvänligt och tillgängligt.
För inte så länge sedan hade ingen kunnat föreställa sig att konsumera musik digitalt. Att aldrig få bära hem sin nyinköpta skiva i en påse, bläddra nyfiket i konvolutet medan skivan snurrade igång i spelaren. För att inte tala om vinyltiden.
En del människor köper fortfarande vinyl, till och med jag ibland. Jag gillar omslagen som konstform, jag gillar samlandet. På min vägg hänger inte tavlor, där står 7" Smiths-singlar. men musiken lyssnar jag på via datorn. Men läsplattan har fortfarande inte snärjt mig, jag vänder gärna bokblad även om bärandet av bok hem i påse till stor del har ersatts av kartongpaket från Adlibris och Bokus.
Så min första tanke var att självklart måste boken också den vägen vandra, den digitala alltså. Men sen tänkte jag på skärmen. Vi blir mer och mer låsta vid skärmar, stora som små, och pappersboken ger oss en paus. Musiken tittar du ju inte på. Dessutom gör min vän Bjørn Elias Hesthamar en mycket viktig poäng när han tar upp miljöaspekten.
- Det kanske gör att vi kan konsumera mer social-media "offline". Läsa en blogg kronologiskt z-now utan att låta det gå ut över regnskogen.
Men ponera att människor ändå ger e-boken en chans, var gör vi då av pappersböckerna? Kanske blir de också prydnadsföremål, något vi har framme för att markera tycke och smak. Egentligen gör vi ju redan något liknande. Coffee table-böckerna är snygga och glansiga men vem har läst en sådan från pärm till pärm. De är dessutom ofta ganska intetsägande innehållsmässigt, läsningen är inte dess primära syfte.
Så som med så mycket annat kanske vi byter även denna ytlighet mot personlighet. Kanske blir 2010 året då Warhol-biografin, fotosamlingen av svenska slott och sammanfattningen över kinesisk porslinskonst får ge plats för Processen, Jane Eyre och Snabba cash, medan vi ligger i hängmattan med en, just det, skärm.
För inte så länge sedan hade ingen kunnat föreställa sig att konsumera musik digitalt. Att aldrig få bära hem sin nyinköpta skiva i en påse, bläddra nyfiket i konvolutet medan skivan snurrade igång i spelaren. För att inte tala om vinyltiden.
En del människor köper fortfarande vinyl, till och med jag ibland. Jag gillar omslagen som konstform, jag gillar samlandet. På min vägg hänger inte tavlor, där står 7" Smiths-singlar. men musiken lyssnar jag på via datorn. Men läsplattan har fortfarande inte snärjt mig, jag vänder gärna bokblad även om bärandet av bok hem i påse till stor del har ersatts av kartongpaket från Adlibris och Bokus.
Så min första tanke var att självklart måste boken också den vägen vandra, den digitala alltså. Men sen tänkte jag på skärmen. Vi blir mer och mer låsta vid skärmar, stora som små, och pappersboken ger oss en paus. Musiken tittar du ju inte på. Dessutom gör min vän Bjørn Elias Hesthamar en mycket viktig poäng när han tar upp miljöaspekten.
- Det kanske gör att vi kan konsumera mer social-media "offline". Läsa en blogg kronologiskt z-now utan att låta det gå ut över regnskogen.
Men ponera att människor ändå ger e-boken en chans, var gör vi då av pappersböckerna? Kanske blir de också prydnadsföremål, något vi har framme för att markera tycke och smak. Egentligen gör vi ju redan något liknande. Coffee table-böckerna är snygga och glansiga men vem har läst en sådan från pärm till pärm. De är dessutom ofta ganska intetsägande innehållsmässigt, läsningen är inte dess primära syfte.
Så som med så mycket annat kanske vi byter även denna ytlighet mot personlighet. Kanske blir 2010 året då Warhol-biografin, fotosamlingen av svenska slott och sammanfattningen över kinesisk porslinskonst får ge plats för Processen, Jane Eyre och Snabba cash, medan vi ligger i hängmattan med en, just det, skärm.
De sociala medierna står Haiti bi
Jag gör en sökning på #Haiti på twitter kl 06:40, skummar sidan på 30 sekunder, får upp en notifiering: "26 more tweets since you strated searching". Jordbävningen i Haiti blir ytterligare ett bevis på hur viktigt sociala medier blivit för att snabbt kunna kommunicera ut viktiga händelser. Nyhetsprogrammen rapporterar om hur många de första berättelserna från Haiti kom via Facebook och Twitter, då bredbandsanslutningarna inte varit lika sårbara som till exempel mobilnätet.
Tidigare exempel på detta har varit presidentvalet i Iran, där människor gick runt regeringens blockering av mobiltelefoni och levererade information via Twitter. Man lyckades bland annat få Twitter-användare världen över att ändra sin tidszon till samma som Iran, för att förvirra regeringens kontrollanter som försökte stänga av de som twittrade från Teheran.
När människor på plats berättar om sin verklighet så har de förvisso inte journalistens (påstådda) objektivitet, men många personliga berättelser kan vägas mot varandra. Och varje historia berör på ett helt annat sätt än en klassisk nyhetsartikel. Dessutom är utrymmet, som ni vet, begränsat vilket gör att man alltid kommer raskt till sak. Hur skulle du beskriva det värsta du varit med om på 140 tecken?
Tidigare exempel på detta har varit presidentvalet i Iran, där människor gick runt regeringens blockering av mobiltelefoni och levererade information via Twitter. Man lyckades bland annat få Twitter-användare världen över att ändra sin tidszon till samma som Iran, för att förvirra regeringens kontrollanter som försökte stänga av de som twittrade från Teheran.
När människor på plats berättar om sin verklighet så har de förvisso inte journalistens (påstådda) objektivitet, men många personliga berättelser kan vägas mot varandra. Och varje historia berör på ett helt annat sätt än en klassisk nyhetsartikel. Dessutom är utrymmet, som ni vet, begränsat vilket gör att man alltid kommer raskt till sak. Hur skulle du beskriva det värsta du varit med om på 140 tecken?
Blogg är mer än Blondinbella
Vad har bloggen egentligen för värde år 2010? När jag resonerade med mig själv så var svaret otvetydigt, att ha en framgångsrik och/eller inflytelserik blogg innebär en enorm makt i Sverige. Men mina argument sattes på prov i samtal med en kollega i samband med en stundande lansering av en blogg som vi förväntar oss mycket trafik till. Kollegan tyckte nämligen att det här med att starta blogg, det är väl ändå inte särskilt hett längre? Inte som för tre år sedan, enligt hans åsikt.
Det är förvisso just för cirka 3-4 år sedan som bloggen fick sitt genombrott som kommunikationskanal i Sverige. Då började gemene man känna sig bekväm med att öppet skriva sina tankar och åsikter på nätet, öppet och oskyddat. Tidigare fanns flera liknande funktioner på communities som krävde inloggning men nu skulle alltså orden ut i det fria. Sverige fick sina första bloggfenomen, bland annat den provocerande Alex Schulman, författaren Linda Skugge och Isabella "Blondinbella" Löwengrip.
Dessa kända namn, och den gemensamma nämnare de har i att deras attraktionskraft i mångt och mycket berodde på provokationer, ligger antagligen till grund för mångas uppfattning om vad en blogg är. Till detta ska läggas de senaste två årens stora trend, mode- och livsstilsbloggarna. "Bloggdrottning" blev ett vedertaget begrepp som sammanfattade unga, ofta stockholmsbaserade, tjejer som skrev om sitt liv och ofta dokumenterade vad de hade på sig, var kläderna var inhandlade och vad de kostade.
Det sistnämnda fenomenet ligger nog mest till last för till exempel mig själv som vill lyfta bloggen som ett extraordinärt bra sätt att komplettera sitt företags kommunikation. För blogg har blivit ett värdeladdat ord. Det associeras med ytlighet, kändisskap och pajkastning. Och då glömmer man bort hur bloggar idag är erkända källor till nyheter, och krediteras som sådana av klassiska medier. Framför allt vill jag påminna om att det är ett ypperligt sätt för den engagerade att dela med sig av kunskap om sitt ämne.
Och där kommer vi in på affärsnyttan. För när kunden ska göra sitt val så gäller det att framstå som den som är mest kunnig och engagerad i sitt gebit. Så varför inte dela med dig av just detta? Aftonbladets Jan Helin säger såhär, angående att tidningen arrangerar "Stora bloggpriset":
- Bloggandet har blivit en folkrörelse som ger enskilda människor ökad makt att påverka sin omvärld. Numera är bloggandet en av de viktigaste vägarna till inflytande och fördjupad demokrati.
Jag tror inte att någon argumenterar mot att en duktig skribent med god kunskap om sitt område ska ha en webbsida där denne kan förmedla sitt budskap. Så fäst dig inte vid ordet blogg, för den är bara ett verktyg. Innehållet är fortfarande det avgörande, och ett bra innehåll är riktigt hett även 2010.
Det är förvisso just för cirka 3-4 år sedan som bloggen fick sitt genombrott som kommunikationskanal i Sverige. Då började gemene man känna sig bekväm med att öppet skriva sina tankar och åsikter på nätet, öppet och oskyddat. Tidigare fanns flera liknande funktioner på communities som krävde inloggning men nu skulle alltså orden ut i det fria. Sverige fick sina första bloggfenomen, bland annat den provocerande Alex Schulman, författaren Linda Skugge och Isabella "Blondinbella" Löwengrip.
Dessa kända namn, och den gemensamma nämnare de har i att deras attraktionskraft i mångt och mycket berodde på provokationer, ligger antagligen till grund för mångas uppfattning om vad en blogg är. Till detta ska läggas de senaste två årens stora trend, mode- och livsstilsbloggarna. "Bloggdrottning" blev ett vedertaget begrepp som sammanfattade unga, ofta stockholmsbaserade, tjejer som skrev om sitt liv och ofta dokumenterade vad de hade på sig, var kläderna var inhandlade och vad de kostade.
Det sistnämnda fenomenet ligger nog mest till last för till exempel mig själv som vill lyfta bloggen som ett extraordinärt bra sätt att komplettera sitt företags kommunikation. För blogg har blivit ett värdeladdat ord. Det associeras med ytlighet, kändisskap och pajkastning. Och då glömmer man bort hur bloggar idag är erkända källor till nyheter, och krediteras som sådana av klassiska medier. Framför allt vill jag påminna om att det är ett ypperligt sätt för den engagerade att dela med sig av kunskap om sitt ämne.
Och där kommer vi in på affärsnyttan. För när kunden ska göra sitt val så gäller det att framstå som den som är mest kunnig och engagerad i sitt gebit. Så varför inte dela med dig av just detta? Aftonbladets Jan Helin säger såhär, angående att tidningen arrangerar "Stora bloggpriset":
- Bloggandet har blivit en folkrörelse som ger enskilda människor ökad makt att påverka sin omvärld. Numera är bloggandet en av de viktigaste vägarna till inflytande och fördjupad demokrati.
Jag tror inte att någon argumenterar mot att en duktig skribent med god kunskap om sitt område ska ha en webbsida där denne kan förmedla sitt budskap. Så fäst dig inte vid ordet blogg, för den är bara ett verktyg. Innehållet är fortfarande det avgörande, och ett bra innehåll är riktigt hett även 2010.
Dina fans är en tillgång - behandla dem väl
Vi känner nog alla den här typen. Kompisen som bara hör av sig när han eller hon vill ha något. Låna pengar, bilen eller en kopp socker. Den där kompisen ger aldrig någonting tillbaka, varken materiellt eller emotionellt, och den enda anledningen till att personen får vara kvar i din vänskapskrets är att det skulle ta mer energi att klippa bandet än att strunta i det. Var inte den där dåliga kompisen.
När du och ditt varumärke etablerar er i de sociala medierna så är det förhoppningsvis med ett syfte. Och troligtvis kommer det syftet att innehålla en önskan om att nå ut till fler personer, få en djupare kontakt och engagera dina kunder i att sprida ditt budskap vidare. Hur du väljer att gå till väga med detta är viktigt. Lika viktigt som hur du upprätthåller en vänskapsrelation.
Om du till exempel har en Facebook-sida för ditt företag så måste du kontinuerligt belöna dina fans för att de valt att visa upp att de står för ditt varumärke, rekommenderar det och är ambassadörer för det. Det kan vara väldigt frestade att enbart rekrytera anhängare och sedan njuta av den stora målgruppen som kan ta emot dina budskap. För rent teoretiskt skulle du kunna nöja dig med att skicka ut dina erbjudanden till dem. Ett klassiskt "kom och köp"-budskap. Men omvandla denna nätsituation till en butik i köpcentret. Du ber dina nöjda kunder ställa sig i butiksuniform med din logga på, och som tack får de ett erbjudande på dina produkter. Fast det är samma erbjudande som du har i butiken, som alla andra också kan ta del av. Det känns inte så troligt att du skulle genomföra det eller hur?
Så varför tror så många företag att det är okej att göra så på nätet? Antagligen för att de inte lärt sig ännu. Ett företag som hanterar, som i det här fallet sina fans på Facebook på det här sättet, kommer ganska raskt att bli av med sina fans.
De måste lära sig att ge. Hitta erbjudanden som är speciellt framtagna för de här ambassadörerna. Låta dem delta i tävlingar som bara just fansen har chans att vinna i. Och framför allt, släpp dem närmare in på livet. Ge inte bara det materiella, utan ge av er själva. Berätta om er vardag, er bransch, utmaningar ni står inför och framgångar ni skördat. Och säg tack. Gör som en riktig vän hade gjort.
När du och ditt varumärke etablerar er i de sociala medierna så är det förhoppningsvis med ett syfte. Och troligtvis kommer det syftet att innehålla en önskan om att nå ut till fler personer, få en djupare kontakt och engagera dina kunder i att sprida ditt budskap vidare. Hur du väljer att gå till väga med detta är viktigt. Lika viktigt som hur du upprätthåller en vänskapsrelation.
Om du till exempel har en Facebook-sida för ditt företag så måste du kontinuerligt belöna dina fans för att de valt att visa upp att de står för ditt varumärke, rekommenderar det och är ambassadörer för det. Det kan vara väldigt frestade att enbart rekrytera anhängare och sedan njuta av den stora målgruppen som kan ta emot dina budskap. För rent teoretiskt skulle du kunna nöja dig med att skicka ut dina erbjudanden till dem. Ett klassiskt "kom och köp"-budskap. Men omvandla denna nätsituation till en butik i köpcentret. Du ber dina nöjda kunder ställa sig i butiksuniform med din logga på, och som tack får de ett erbjudande på dina produkter. Fast det är samma erbjudande som du har i butiken, som alla andra också kan ta del av. Det känns inte så troligt att du skulle genomföra det eller hur?
Så varför tror så många företag att det är okej att göra så på nätet? Antagligen för att de inte lärt sig ännu. Ett företag som hanterar, som i det här fallet sina fans på Facebook på det här sättet, kommer ganska raskt att bli av med sina fans.
De måste lära sig att ge. Hitta erbjudanden som är speciellt framtagna för de här ambassadörerna. Låta dem delta i tävlingar som bara just fansen har chans att vinna i. Och framför allt, släpp dem närmare in på livet. Ge inte bara det materiella, utan ge av er själva. Berätta om er vardag, er bransch, utmaningar ni står inför och framgångar ni skördat. Och säg tack. Gör som en riktig vän hade gjort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)