Originalitet är inte alltid det som får reklam att sticka ut eller bli framgångsrik. Nä, ibland kan det vara något så enkelt som att ta ett befintligt koncept och göra en parodi på det. ICA tog YouTube-fenomenet Amandavardet och satte sin "Ulf" i rollen som fnissig bloggerska framför webcam och gjorde succé. Nu väljer man även att placera "Cindy" i en för tv-tittaren bekant miljö, nämligen som den åmande och kråmande Gina Tricot-modellen.
Även Com Hem går på samma linje. Först genom paraden av klassiska YouTube-klipp, där alla medverkande ersatts av ComHems förgrundsfigurer Judit och Judit. Man fortsatte sedan briljant med att placera de paranta damerna i kända tv-serievinjetter som Desperate Housewives, Dexter med flera.
I lågkonjans tider vill vi känna igen oss, tryggheten går före nyhetens behag. Och märken som trots detta behöver förnya sig får helt enkelt göra sin egen version av gamla framgångar. Det verkar fungera. Och det röda tråden här? Reklambyrån King såklart.
onsdag 27 januari 2010
fredag 22 januari 2010
varför väljer vi bort det personliga uttrycket?
Det är ingen hemlighet att människor tenderar att ansluta sig till grupper. Börjar någon skrika ett slagord så hänger 10 andra gärna på, och 10 till, och 100 till. Oavsett om det handlar om en politisk demonstration, en fotbollsmatch eller en konsert så tycker vi om bekräftelsen som ligger i att andra öppet tycker likadant som vi. Att yppa en åsikt som jag vet är högst personlig, och kanske unik, det är desto svårare.
Men det blev lättare med internet. På communities fanns utrymmet att diskutera och vädra de där åsikterna, beskyddad av skärmens både fysiska avgränsande från de andra diskussionspartnerna och nätets möjlighet till anonymitet. Diskussionerna berikade nätnärvaron då många som trodde att de var ensamma om sina åsikter hittade likasinnade, och de som tyckte att de satt på ganska tunga argument blev motbevisade i sina teorier. Sedan dess har något hänt.
Diskussionerna fortsätter i forum, men communities bygger alltmer på uppdateringar i realtid, den så kallade statusraden. Och uppdateringarna gör att vårt beteende online alltmer börjar efterlikna vårt beteende IRL, vi börjar komma in i känslan av att de personer vi ser i flödena är så gott som fysiskt närvarande. Samtidigt minskar intresset för det personliga uttrycket. Trots att vi ges fullständig frihet att skriva personligt, rakt ur hjärtat eller huvudet så väljer vi i allt större utsträckning att skriva det någon annan just skrivit.
Jag ska inte sticka under stol med att jag själv retweetar. Jag försöker göra det selektivt, undvika inlägg där jag bara skulle bidra med "Word" eller "+1" utan skicka vidare innehåll som jag verkligen tycker är värt att sprida. Och den riktiga farsoten är faktiskt Facebook-statusarna. Har du sett någon av dessa?
india foxtrot yankee oscar uniform charlie alpha november uniform november delta echo romeo sierra tango alpha november delta tango hotel india sierra charlie oscar papa yankee alpha november delta papa alpha sierra tango echo tango oscar yankee oscar uniform romeo sierra tango alpha tango uniform sierra
eller
Om du är förälder till de finaste barnen på jorden, kopiera då denna status och låt oss på det sättet ge våra barn det erkännandet de behöver! Jag älskar mina barn ♥ De är kanske inte perfekta, och de har säkert gjort sina fel. Men de är mina för alltid! Och jag älskar dom villkorslöst. ♥
Är det unikt? Nej. Säger det något om personerna? Kanske. Vissa är mer mottagliga ä andra för den här typen av budskap, antagligen samma människor som inte stannar upp och reflekterar över varför.
Det här är del ett av två i mitt resonemang kring flockbeteende på nätet.
måndag 18 januari 2010
McDonalds följer inte riktlinjerna hela vägen
I en uppenbarligen icke korrläst artikel informerar DN om att en McDonalds-anställd fick sparken efter att han bloggat om negativa saker gällande arbetsgivaren. Vad han sagt förtäljer inte historien, däremot berättas att arbetsgivaren senare hånade den avskedade medarbetaren via sin Facebook-status. För detta får han en varning.
Social media guidelines är fullständigt nödvändigt på varje arbetsplats, och mig veterligt har McDonalds åtminstone en strategi. De har till och med en community för sina anställda i USA och Kanada. Så som vanligt är det en fråga om stelbenta arbetsgivare med in-box-tänkande kring nymedia, som låtit koncernriktlinjerna fastna i inkorgen istället för att låta de anställda efterleva instruktionerna.
Social media guidelines är fullständigt nödvändigt på varje arbetsplats, och mig veterligt har McDonalds åtminstone en strategi. De har till och med en community för sina anställda i USA och Kanada. Så som vanligt är det en fråga om stelbenta arbetsgivare med in-box-tänkande kring nymedia, som låtit koncernriktlinjerna fastna i inkorgen istället för att låta de anställda efterleva instruktionerna.
Året när boken till slut flyttar till skärmen
Tablet-PC är ordet på mångas läppar i tekniska trendspaningar inför 2010. Och framför allt ska den användas till att läsa e-böcker. E-boken har fortfarande inte slagit igenom, trots säkert 10 års ihärdiga försök till lansering. Är människor hookade på pappersboken for life? Kanske. Eller så är det som med så mycket annat som inte slår igenom, det har inte gjort tillräckligt, bra, användarvänligt och tillgängligt.
För inte så länge sedan hade ingen kunnat föreställa sig att konsumera musik digitalt. Att aldrig få bära hem sin nyinköpta skiva i en påse, bläddra nyfiket i konvolutet medan skivan snurrade igång i spelaren. För att inte tala om vinyltiden.
En del människor köper fortfarande vinyl, till och med jag ibland. Jag gillar omslagen som konstform, jag gillar samlandet. På min vägg hänger inte tavlor, där står 7" Smiths-singlar. men musiken lyssnar jag på via datorn. Men läsplattan har fortfarande inte snärjt mig, jag vänder gärna bokblad även om bärandet av bok hem i påse till stor del har ersatts av kartongpaket från Adlibris och Bokus.
Så min första tanke var att självklart måste boken också den vägen vandra, den digitala alltså. Men sen tänkte jag på skärmen. Vi blir mer och mer låsta vid skärmar, stora som små, och pappersboken ger oss en paus. Musiken tittar du ju inte på. Dessutom gör min vän Bjørn Elias Hesthamar en mycket viktig poäng när han tar upp miljöaspekten.
- Det kanske gör att vi kan konsumera mer social-media "offline". Läsa en blogg kronologiskt z-now utan att låta det gå ut över regnskogen.
Men ponera att människor ändå ger e-boken en chans, var gör vi då av pappersböckerna? Kanske blir de också prydnadsföremål, något vi har framme för att markera tycke och smak. Egentligen gör vi ju redan något liknande. Coffee table-böckerna är snygga och glansiga men vem har läst en sådan från pärm till pärm. De är dessutom ofta ganska intetsägande innehållsmässigt, läsningen är inte dess primära syfte.
Så som med så mycket annat kanske vi byter även denna ytlighet mot personlighet. Kanske blir 2010 året då Warhol-biografin, fotosamlingen av svenska slott och sammanfattningen över kinesisk porslinskonst får ge plats för Processen, Jane Eyre och Snabba cash, medan vi ligger i hängmattan med en, just det, skärm.
För inte så länge sedan hade ingen kunnat föreställa sig att konsumera musik digitalt. Att aldrig få bära hem sin nyinköpta skiva i en påse, bläddra nyfiket i konvolutet medan skivan snurrade igång i spelaren. För att inte tala om vinyltiden.
En del människor köper fortfarande vinyl, till och med jag ibland. Jag gillar omslagen som konstform, jag gillar samlandet. På min vägg hänger inte tavlor, där står 7" Smiths-singlar. men musiken lyssnar jag på via datorn. Men läsplattan har fortfarande inte snärjt mig, jag vänder gärna bokblad även om bärandet av bok hem i påse till stor del har ersatts av kartongpaket från Adlibris och Bokus.
Så min första tanke var att självklart måste boken också den vägen vandra, den digitala alltså. Men sen tänkte jag på skärmen. Vi blir mer och mer låsta vid skärmar, stora som små, och pappersboken ger oss en paus. Musiken tittar du ju inte på. Dessutom gör min vän Bjørn Elias Hesthamar en mycket viktig poäng när han tar upp miljöaspekten.
- Det kanske gör att vi kan konsumera mer social-media "offline". Läsa en blogg kronologiskt z-now utan att låta det gå ut över regnskogen.
Men ponera att människor ändå ger e-boken en chans, var gör vi då av pappersböckerna? Kanske blir de också prydnadsföremål, något vi har framme för att markera tycke och smak. Egentligen gör vi ju redan något liknande. Coffee table-böckerna är snygga och glansiga men vem har läst en sådan från pärm till pärm. De är dessutom ofta ganska intetsägande innehållsmässigt, läsningen är inte dess primära syfte.
Så som med så mycket annat kanske vi byter även denna ytlighet mot personlighet. Kanske blir 2010 året då Warhol-biografin, fotosamlingen av svenska slott och sammanfattningen över kinesisk porslinskonst får ge plats för Processen, Jane Eyre och Snabba cash, medan vi ligger i hängmattan med en, just det, skärm.
De sociala medierna står Haiti bi
Jag gör en sökning på #Haiti på twitter kl 06:40, skummar sidan på 30 sekunder, får upp en notifiering: "26 more tweets since you strated searching". Jordbävningen i Haiti blir ytterligare ett bevis på hur viktigt sociala medier blivit för att snabbt kunna kommunicera ut viktiga händelser. Nyhetsprogrammen rapporterar om hur många de första berättelserna från Haiti kom via Facebook och Twitter, då bredbandsanslutningarna inte varit lika sårbara som till exempel mobilnätet.
Tidigare exempel på detta har varit presidentvalet i Iran, där människor gick runt regeringens blockering av mobiltelefoni och levererade information via Twitter. Man lyckades bland annat få Twitter-användare världen över att ändra sin tidszon till samma som Iran, för att förvirra regeringens kontrollanter som försökte stänga av de som twittrade från Teheran.
När människor på plats berättar om sin verklighet så har de förvisso inte journalistens (påstådda) objektivitet, men många personliga berättelser kan vägas mot varandra. Och varje historia berör på ett helt annat sätt än en klassisk nyhetsartikel. Dessutom är utrymmet, som ni vet, begränsat vilket gör att man alltid kommer raskt till sak. Hur skulle du beskriva det värsta du varit med om på 140 tecken?
Tidigare exempel på detta har varit presidentvalet i Iran, där människor gick runt regeringens blockering av mobiltelefoni och levererade information via Twitter. Man lyckades bland annat få Twitter-användare världen över att ändra sin tidszon till samma som Iran, för att förvirra regeringens kontrollanter som försökte stänga av de som twittrade från Teheran.
När människor på plats berättar om sin verklighet så har de förvisso inte journalistens (påstådda) objektivitet, men många personliga berättelser kan vägas mot varandra. Och varje historia berör på ett helt annat sätt än en klassisk nyhetsartikel. Dessutom är utrymmet, som ni vet, begränsat vilket gör att man alltid kommer raskt till sak. Hur skulle du beskriva det värsta du varit med om på 140 tecken?
Blogg är mer än Blondinbella
Vad har bloggen egentligen för värde år 2010? När jag resonerade med mig själv så var svaret otvetydigt, att ha en framgångsrik och/eller inflytelserik blogg innebär en enorm makt i Sverige. Men mina argument sattes på prov i samtal med en kollega i samband med en stundande lansering av en blogg som vi förväntar oss mycket trafik till. Kollegan tyckte nämligen att det här med att starta blogg, det är väl ändå inte särskilt hett längre? Inte som för tre år sedan, enligt hans åsikt.
Det är förvisso just för cirka 3-4 år sedan som bloggen fick sitt genombrott som kommunikationskanal i Sverige. Då började gemene man känna sig bekväm med att öppet skriva sina tankar och åsikter på nätet, öppet och oskyddat. Tidigare fanns flera liknande funktioner på communities som krävde inloggning men nu skulle alltså orden ut i det fria. Sverige fick sina första bloggfenomen, bland annat den provocerande Alex Schulman, författaren Linda Skugge och Isabella "Blondinbella" Löwengrip.
Dessa kända namn, och den gemensamma nämnare de har i att deras attraktionskraft i mångt och mycket berodde på provokationer, ligger antagligen till grund för mångas uppfattning om vad en blogg är. Till detta ska läggas de senaste två årens stora trend, mode- och livsstilsbloggarna. "Bloggdrottning" blev ett vedertaget begrepp som sammanfattade unga, ofta stockholmsbaserade, tjejer som skrev om sitt liv och ofta dokumenterade vad de hade på sig, var kläderna var inhandlade och vad de kostade.
Det sistnämnda fenomenet ligger nog mest till last för till exempel mig själv som vill lyfta bloggen som ett extraordinärt bra sätt att komplettera sitt företags kommunikation. För blogg har blivit ett värdeladdat ord. Det associeras med ytlighet, kändisskap och pajkastning. Och då glömmer man bort hur bloggar idag är erkända källor till nyheter, och krediteras som sådana av klassiska medier. Framför allt vill jag påminna om att det är ett ypperligt sätt för den engagerade att dela med sig av kunskap om sitt ämne.
Och där kommer vi in på affärsnyttan. För när kunden ska göra sitt val så gäller det att framstå som den som är mest kunnig och engagerad i sitt gebit. Så varför inte dela med dig av just detta? Aftonbladets Jan Helin säger såhär, angående att tidningen arrangerar "Stora bloggpriset":
- Bloggandet har blivit en folkrörelse som ger enskilda människor ökad makt att påverka sin omvärld. Numera är bloggandet en av de viktigaste vägarna till inflytande och fördjupad demokrati.
Jag tror inte att någon argumenterar mot att en duktig skribent med god kunskap om sitt område ska ha en webbsida där denne kan förmedla sitt budskap. Så fäst dig inte vid ordet blogg, för den är bara ett verktyg. Innehållet är fortfarande det avgörande, och ett bra innehåll är riktigt hett även 2010.
Det är förvisso just för cirka 3-4 år sedan som bloggen fick sitt genombrott som kommunikationskanal i Sverige. Då började gemene man känna sig bekväm med att öppet skriva sina tankar och åsikter på nätet, öppet och oskyddat. Tidigare fanns flera liknande funktioner på communities som krävde inloggning men nu skulle alltså orden ut i det fria. Sverige fick sina första bloggfenomen, bland annat den provocerande Alex Schulman, författaren Linda Skugge och Isabella "Blondinbella" Löwengrip.
Dessa kända namn, och den gemensamma nämnare de har i att deras attraktionskraft i mångt och mycket berodde på provokationer, ligger antagligen till grund för mångas uppfattning om vad en blogg är. Till detta ska läggas de senaste två årens stora trend, mode- och livsstilsbloggarna. "Bloggdrottning" blev ett vedertaget begrepp som sammanfattade unga, ofta stockholmsbaserade, tjejer som skrev om sitt liv och ofta dokumenterade vad de hade på sig, var kläderna var inhandlade och vad de kostade.
Det sistnämnda fenomenet ligger nog mest till last för till exempel mig själv som vill lyfta bloggen som ett extraordinärt bra sätt att komplettera sitt företags kommunikation. För blogg har blivit ett värdeladdat ord. Det associeras med ytlighet, kändisskap och pajkastning. Och då glömmer man bort hur bloggar idag är erkända källor till nyheter, och krediteras som sådana av klassiska medier. Framför allt vill jag påminna om att det är ett ypperligt sätt för den engagerade att dela med sig av kunskap om sitt ämne.
Och där kommer vi in på affärsnyttan. För när kunden ska göra sitt val så gäller det att framstå som den som är mest kunnig och engagerad i sitt gebit. Så varför inte dela med dig av just detta? Aftonbladets Jan Helin säger såhär, angående att tidningen arrangerar "Stora bloggpriset":
- Bloggandet har blivit en folkrörelse som ger enskilda människor ökad makt att påverka sin omvärld. Numera är bloggandet en av de viktigaste vägarna till inflytande och fördjupad demokrati.
Jag tror inte att någon argumenterar mot att en duktig skribent med god kunskap om sitt område ska ha en webbsida där denne kan förmedla sitt budskap. Så fäst dig inte vid ordet blogg, för den är bara ett verktyg. Innehållet är fortfarande det avgörande, och ett bra innehåll är riktigt hett även 2010.
Dina fans är en tillgång - behandla dem väl
Vi känner nog alla den här typen. Kompisen som bara hör av sig när han eller hon vill ha något. Låna pengar, bilen eller en kopp socker. Den där kompisen ger aldrig någonting tillbaka, varken materiellt eller emotionellt, och den enda anledningen till att personen får vara kvar i din vänskapskrets är att det skulle ta mer energi att klippa bandet än att strunta i det. Var inte den där dåliga kompisen.
När du och ditt varumärke etablerar er i de sociala medierna så är det förhoppningsvis med ett syfte. Och troligtvis kommer det syftet att innehålla en önskan om att nå ut till fler personer, få en djupare kontakt och engagera dina kunder i att sprida ditt budskap vidare. Hur du väljer att gå till väga med detta är viktigt. Lika viktigt som hur du upprätthåller en vänskapsrelation.
Om du till exempel har en Facebook-sida för ditt företag så måste du kontinuerligt belöna dina fans för att de valt att visa upp att de står för ditt varumärke, rekommenderar det och är ambassadörer för det. Det kan vara väldigt frestade att enbart rekrytera anhängare och sedan njuta av den stora målgruppen som kan ta emot dina budskap. För rent teoretiskt skulle du kunna nöja dig med att skicka ut dina erbjudanden till dem. Ett klassiskt "kom och köp"-budskap. Men omvandla denna nätsituation till en butik i köpcentret. Du ber dina nöjda kunder ställa sig i butiksuniform med din logga på, och som tack får de ett erbjudande på dina produkter. Fast det är samma erbjudande som du har i butiken, som alla andra också kan ta del av. Det känns inte så troligt att du skulle genomföra det eller hur?
Så varför tror så många företag att det är okej att göra så på nätet? Antagligen för att de inte lärt sig ännu. Ett företag som hanterar, som i det här fallet sina fans på Facebook på det här sättet, kommer ganska raskt att bli av med sina fans.
De måste lära sig att ge. Hitta erbjudanden som är speciellt framtagna för de här ambassadörerna. Låta dem delta i tävlingar som bara just fansen har chans att vinna i. Och framför allt, släpp dem närmare in på livet. Ge inte bara det materiella, utan ge av er själva. Berätta om er vardag, er bransch, utmaningar ni står inför och framgångar ni skördat. Och säg tack. Gör som en riktig vän hade gjort.
När du och ditt varumärke etablerar er i de sociala medierna så är det förhoppningsvis med ett syfte. Och troligtvis kommer det syftet att innehålla en önskan om att nå ut till fler personer, få en djupare kontakt och engagera dina kunder i att sprida ditt budskap vidare. Hur du väljer att gå till väga med detta är viktigt. Lika viktigt som hur du upprätthåller en vänskapsrelation.
Om du till exempel har en Facebook-sida för ditt företag så måste du kontinuerligt belöna dina fans för att de valt att visa upp att de står för ditt varumärke, rekommenderar det och är ambassadörer för det. Det kan vara väldigt frestade att enbart rekrytera anhängare och sedan njuta av den stora målgruppen som kan ta emot dina budskap. För rent teoretiskt skulle du kunna nöja dig med att skicka ut dina erbjudanden till dem. Ett klassiskt "kom och köp"-budskap. Men omvandla denna nätsituation till en butik i köpcentret. Du ber dina nöjda kunder ställa sig i butiksuniform med din logga på, och som tack får de ett erbjudande på dina produkter. Fast det är samma erbjudande som du har i butiken, som alla andra också kan ta del av. Det känns inte så troligt att du skulle genomföra det eller hur?
Så varför tror så många företag att det är okej att göra så på nätet? Antagligen för att de inte lärt sig ännu. Ett företag som hanterar, som i det här fallet sina fans på Facebook på det här sättet, kommer ganska raskt att bli av med sina fans.
De måste lära sig att ge. Hitta erbjudanden som är speciellt framtagna för de här ambassadörerna. Låta dem delta i tävlingar som bara just fansen har chans att vinna i. Och framför allt, släpp dem närmare in på livet. Ge inte bara det materiella, utan ge av er själva. Berätta om er vardag, er bransch, utmaningar ni står inför och framgångar ni skördat. Och säg tack. Gör som en riktig vän hade gjort.
Företagare, det är dags att börja snacka
2010 är året så du som företagare ska ta klivet ut i sociala medier. Om du inte gjort det redan vill säga, för i så fall, bra jobbat! 2009 måste ses som de sociala mediernas stora genombrottsår på marknadsföringsfronten i Sverige. Fram till dess användes sociala nätverk, forum, bloggar och liknande till allra största delen av privatpersoner för kommunikation med andra privatpersoner. Men i år har fler företagare än någonsin fått höra om de nya mediekanalerna, där konsumentmakten regerar och där tvåvägskommunikation inte bara är uppskattat utan själva fundamentet varpå fenomenet vilar.
Många företags argument är att man vill vänta och se hur andra gör. det är förvisso förståeligt. I de allra flesta fall vill du ha bevis, svart på vitt att det en person säger till dig är sant. Att om du följer de givna råden så kommer det att få de effekter som önskas. Men ibland vinner du så mycket mer på att vara först. Jag har gjort ganska många analyser åt kunder och potentiella kunder. Då tittar jag närmare på företaget och dess bransch, för att se hur de bör hantera och hur de kan dra nytta av sociala medier, samt vad andra företag inom samma område har gjort. I 99% av fallen kan jag säga till kunden att om de gör något nu, så är de först i sin bransch.
Självklart är det ett stort steg att våga vara först, med i det här fallet så är efterfrågan på företagens närvaro på de sociala plattformarna redan så stor att det kommer vara väldigt stor risk att bli sist ut. Om man inte chansar. Och det är faktiskt inte ett hopp rätt ut i tomma intet. Det finns gedigna fall att studera, vi vet att företags aktivitet i sociala medier ökar försäljningen såväl som kundnöjdheten och det finns absolut ingen anledning att inte ta itu med det här så fort som möjligt i januari.
2010 briserar bomben. Såväl konsument- som företagskund är mottagliga för företagen som vill använda nätet för dialoger. Se till att få ett försprång, de som väntar för länge kommer ha ett mycket tungt jobb att springa ikapp de andra. Och visst vill du ha guldmedaljen?
Vad finns det egentligen för sociala medier?
Frågan ställs till mig över ett bord där vi ska lyssna på en föreläsning om strategisk marknadsföring. Och jag pratar mer än gärna om min bransch i väntan på att föreläsaren ska ta till orda. Särskilt som frågan är väldigt relevant.
De sociala medierna förenklas ofta till "Facebook och Twitter", dels för att det är två varumärken som allmänheten kan relatera till på något plan, och också för att en korrekt beskrivning skulle ta så mycket längre tid att ge än vad den som frågade egentligen vill lyssna.
Sociala medier är alltså enormt mycket mer än "Facebook och Twitter". Det är alla platser där människor på något sätt förenas i en önskan om att dela någon typ av information. I bloggen möter skribenten läsarna. Läsarna kommer dit för att få information från en, i deras tycke, trovärdig källa. På communities samlas olika grupperingar kring ett gemensamt ämne för att diskutera och skapa nya kontakter. Där kan både intresset och målgruppen vara det som förenar. Forum lockar såväl engångsbesökare som lojala dagliga besökare. Vissa vill ha ett snabbt svar på en fråga, andra vill finna gemenskap kring ett intresse, och diskutera många olika frågor varje dag. Prisjämförelsesajter och kommentarsfunktioner i webbshoppar spelar en stor roll för dagens konsument, och räknas definitivt som ett socialt media. Att få veta andras åsikter om den produkt jag funderar på att köpa väger tungt i beslutsfasen. Och så fortsätter det. Vi har sajter för att dela videon och för att dela bilder, vi vill ha kommentarer på dem och skapa reaktioner.
Det alla dessa funktioner har gemensamt är att de stödjer interaktion och dialog. Alla samtal du för i verkligheten ska du också kunna föra på nätet. Men nätet ska ge dig en förlängd räckvidd. Det du säger kan påverka så många andra, på gott och ont. Men våga prova, och var inte rädd för det haussade begreppet sociala medier. Det är trots allt bara kanaler. Fokusera på innehållet och var dig själv! Precis som du agerar i verkligheten.
Dela med dig - men inte hela tiden
I Sverige gäller Gowalla, i USA heter motsvarade tjänst Foursquare. Båda går ut på att med mobilen markera var du är, på biblioteket, favoritcaféet, hemma eller på kontoret, och skicka det som en uppdatering till dina sociala nätverk. Dessutom utlovar tjänsten förmåner från deltagande företag. Hänger du ofta på Waynes Coffee, och de är en samarbetspartner, ja då är chansen stor att du kan få ett riktat erbjudande som tack för att du delar med dig av din favorisering av deras varumärke.
Personligen tycker jag det här är jättekul. Jag håller koll på var mina vänner är då tjänsten kopplas till såväl Twitter som Facebook och det är en klockren win-win när jag frivilligt marknadsför något som jag gillar, och får något i utbyte för det.
Men alla resonerar inte likadant. En del uppfattar den här typen av uppdateringar som spam. Och det är inte svårt att förstå varför. På samma sätt som när en person uppdaterar sin Twitter eller Facebook lite för ofta så kommer den personens uppdateringar att uppta en oproportionerlig del av ens flöde. Och flöden har ju trots allt som syfte att ge en överblick, som då bryts. Det man alltid riskerar genom alltför frekventa uppdateringar är att personerna i ditt nätverk väljer att dölja dina uppdateringar, och därmed omintetgöra dina möjligheter att nå ut med dina uppdateringar till fullo.
Därför är det alltid viktigt att tänka på att uppdatera med relevant innehåll. Och det är ju inte det lättaste när man använder en tjänst som fungerar på ett visst sätt, och en del av funktionen är just uppdateringar i flöden. Så försök istället hålla ett lagom uppdateringsintervaall, även när du bara vill berätta var du är.
Personligen tycker jag det här är jättekul. Jag håller koll på var mina vänner är då tjänsten kopplas till såväl Twitter som Facebook och det är en klockren win-win när jag frivilligt marknadsför något som jag gillar, och får något i utbyte för det.
Men alla resonerar inte likadant. En del uppfattar den här typen av uppdateringar som spam. Och det är inte svårt att förstå varför. På samma sätt som när en person uppdaterar sin Twitter eller Facebook lite för ofta så kommer den personens uppdateringar att uppta en oproportionerlig del av ens flöde. Och flöden har ju trots allt som syfte att ge en överblick, som då bryts. Det man alltid riskerar genom alltför frekventa uppdateringar är att personerna i ditt nätverk väljer att dölja dina uppdateringar, och därmed omintetgöra dina möjligheter att nå ut med dina uppdateringar till fullo.
Därför är det alltid viktigt att tänka på att uppdatera med relevant innehåll. Och det är ju inte det lättaste när man använder en tjänst som fungerar på ett visst sätt, och en del av funktionen är just uppdateringar i flöden. Så försök istället hålla ett lagom uppdateringsintervaall, även när du bara vill berätta var du är.
Hur kommer det sociala medielandskapet utvecklas under 2010?
1. Sociala medier börjar se mindre sociala ut
Grupper, listor och nichade communities gör att de sociala nätverken börjar kännas mer exklusiva. Anna får inte plats på någons nyskapade Twitter-konto och när bruset blir för högt i nätverket börjar användaren i större utsträckning dölja de som uppdaterar alldeles för ofta. Det kanske inte är mindre socialt, men vi lär oss att filtrera för att få ut kvalitet istället för kvantitet i våra nätverk.
2. Företag mannar upp
Det är ganska få företag som har säkrat resurser för att hantera sociala medier utöver något enstaka marknadsföringsinitiativ. Det finns dock amerikanska exempel på företag som satt hundratals personer att ge kundservice via Twitter. Det hanteras via ett anpassat system som håller reda på vilka som deltar i konversationerna. Det är en antydan om vad som kommer hända under 2010, företagen börjar se över vilka pengar som kan sparas på en mer effektiv kundservice via inflytelserik social teknik.
3. Sociala affärer som lek - fast på allvar
Det kommer nätverk som fokuserar på att göra användandet lokalt och mobilt. Samtidigt har det en spelliknande del som taggar den tävlingsinriktade användaren. Du stimuleras till och belönas för ökat deltagande, och får notifieringar som påminner dig om att dina vänner just i denna stund är nära att stjäla din eftertraktade ledarposition. När företag uppmanar till aktivitet inom deras interna eller externa nätverk kan de även lägga in en morot för att skapa lite mer tävlingsanda.
4. Ditt företag sätter riktlinjer för sociala medier
Om företaget du jobbar för inte redan har riktlinjer för sociala medier, med specifika regler för hur olika kanaler ska hanteras, så kommer det antagligen skaffa det nästa år. Den kommer innehålla allt från hur du ska bete dig som anställd till vad som anses vara konkurrens, du kommer se en officiell sammanställning över hur företaget betraktar sociala medier och ditt deltagande i det.
5. Mobilen blir en livlina för sociala medier
När uppåt 70% av företag i USA förbjuder sociala medier på arbetsplatsen medan försäljningen av smartphones ökar, så är det mycket troligt att anställda kommer försörja sitt behov av sociala medier via mobilen. Det som förr var rökpauser kan mycket väl bli social media-rast, så länge det ges tydligt tecket och IT-avdelningen inte övervakar det. Ett resultat av det kan bli fler och bättre mobila versioner av våra mest beroendeframkallande nätverk.
6. Dela med sig betyder inte längre att maila
Att enkelt kunna dela artiklar till Facebook eller Twitter blir en allt vanligare funktion på sajter. Det kommer att bli mer och mer välanvänt och så småningom ersätta e-postlistor. Och innehållsleverantörerna kommer med glädje hjälpa till med att skapa den typ av distribution som användarna efterfrågar.
Döden för marknadsföring i sociala medier
När vi då talar om den hypotetiska “döden för marknadsföring i sociala medier” så menas alltså när den typen av marknadsföring slutar vara en effektiv metod. De flesta som jobbar med sociala medier är ganska eniga om att marknadsföringen via de sociala nätverken ännu bara är i startgroparna. Så den här artikeln ska på inget sätt ses som en indikation på att fenomenet redan närmar sig döden.
Men den tar upp några punkter som det är värt att hålla ögonen på, för som med alla trender så förändras de med tiden. Och det kan bero på nya förutsättningar, begränsningar och till och med förändringar i användarens beteende. Samir Balwani tar upp detta i ett intressant blogginlägg, och nämner områdena nedan som det såväl marknadsförare som deras kunder ska vara uppmärksamma på, faktorer som skulle kunna leda till att marknadsföringen i sociala medier dör i förtid.
Dödsorsak 1: Villkoren
De fruktade villkoren kan mycket väl vara det som sätter spiken i kistan. Många sociala nätverk har insett vilken makt de besitter genom att förena företagens kunder. Flera tycker att de kan använda sina villkor på riktigt otrevliga sätt för att få företagen att betala för åtkomst till användarna. Och visst, det finns en poäng i det, men det måste vara inom vissa ramar. Företagen bör kunna gå med på att betala en mindre summa varje månad för att delta, men att sätta krav på annonsering och liknande skulle istället kunna leda till att företaget väljer att inte delta alls.
Dödsorsak 2: Spam
Marknadsföring i sociala medier handlar framförallt om förtroende. För att marknadsföringen ska ge effekter så måste mottagaren ha förtroende, inte bara för varumärket utan även för sociala medier i helhet. Om en användare regelbundet får tampas med spam så tappar de förtroende för plattformen och blir därmed även mindre benägna att lita på ett företag som närvarar där.
Dödsorsak 3: Varumärken
Det sorgligaste vore förstås om det är företagen som utplånar sina egna möjligheter. Som läget är nu är det bara ett fåtal företag som närvarar på den sociala webben och interagerar med sina kunder. Vad händer när alla hakar på vågen och vill vara med? Många företag kommer lockas att trycka ut de sedvanliga reklambudskapen istället för att engagera sig i att skapa kvalitetsinnehåll, vilket skrämmer bort användarna.
Dödsorsak 4: Förtroendeförändring
Sist men inte minst så kan det ju faktiskt hända att folk helt enkelt ändrar sig. Det kan komma en dag då användarna bestämmer sig för att de hatar affärer via Twitter och går över till en annan sajt där de bara interagerar som privatpersoner. Att kunderna får smak för något annat är alltid en variabel som kan förändra marknadsföringsmetoderna. Det är viktigt att företagen erkänner detta, eftersom det är en fördel att vara förberedd på förändringar. På samma sätt som företagen måste vara smidiga i att följa med trenden som går från traditionell marknadsföring mot marknadsföring i sociala medier, så ska man även ha fingret på pulsen för att se åt vilket håll det kan svänga härnäst.
Men den tar upp några punkter som det är värt att hålla ögonen på, för som med alla trender så förändras de med tiden. Och det kan bero på nya förutsättningar, begränsningar och till och med förändringar i användarens beteende. Samir Balwani tar upp detta i ett intressant blogginlägg, och nämner områdena nedan som det såväl marknadsförare som deras kunder ska vara uppmärksamma på, faktorer som skulle kunna leda till att marknadsföringen i sociala medier dör i förtid.
Dödsorsak 1: Villkoren
De fruktade villkoren kan mycket väl vara det som sätter spiken i kistan. Många sociala nätverk har insett vilken makt de besitter genom att förena företagens kunder. Flera tycker att de kan använda sina villkor på riktigt otrevliga sätt för att få företagen att betala för åtkomst till användarna. Och visst, det finns en poäng i det, men det måste vara inom vissa ramar. Företagen bör kunna gå med på att betala en mindre summa varje månad för att delta, men att sätta krav på annonsering och liknande skulle istället kunna leda till att företaget väljer att inte delta alls.
Dödsorsak 2: Spam
Marknadsföring i sociala medier handlar framförallt om förtroende. För att marknadsföringen ska ge effekter så måste mottagaren ha förtroende, inte bara för varumärket utan även för sociala medier i helhet. Om en användare regelbundet får tampas med spam så tappar de förtroende för plattformen och blir därmed även mindre benägna att lita på ett företag som närvarar där.
Dödsorsak 3: Varumärken
Det sorgligaste vore förstås om det är företagen som utplånar sina egna möjligheter. Som läget är nu är det bara ett fåtal företag som närvarar på den sociala webben och interagerar med sina kunder. Vad händer när alla hakar på vågen och vill vara med? Många företag kommer lockas att trycka ut de sedvanliga reklambudskapen istället för att engagera sig i att skapa kvalitetsinnehåll, vilket skrämmer bort användarna.
Dödsorsak 4: Förtroendeförändring
Sist men inte minst så kan det ju faktiskt hända att folk helt enkelt ändrar sig. Det kan komma en dag då användarna bestämmer sig för att de hatar affärer via Twitter och går över till en annan sajt där de bara interagerar som privatpersoner. Att kunderna får smak för något annat är alltid en variabel som kan förändra marknadsföringsmetoderna. Det är viktigt att företagen erkänner detta, eftersom det är en fördel att vara förberedd på förändringar. På samma sätt som företagen måste vara smidiga i att följa med trenden som går från traditionell marknadsföring mot marknadsföring i sociala medier, så ska man även ha fingret på pulsen för att se åt vilket håll det kan svänga härnäst.
Ta dig tid, och använd den effektivt
Ett av de vanligaste argumenten jag möter när jag diskuterar sociala medier med någon som hittills valt att inte engagera sig i någon typ av community, forum eller liknande, är att ”jag har inte tid”. Och jag förstår den känslan till fullo. Jag menar, vem har tid? När vardagslivet redan
är uppbokat med arbete, familj, vänner och hobbys, hur ska det då kunna kännas motiverat att logga in på Facebook och hantera dagens skörd av inbjudningar till spel, upplysningar om evenemang och inte minst statusuppdateringar?
Jo, genom att ha ett klart och tydligt syfte med din närvaro, att ta dig tid och använda den tiden effektivt. Det här låter kanske väldigt affärsmässigt och uppstyltat men sociala medier handlar i mångt och mycket om att väva in ditt personliga uttryck i ditt affärsmässiga syfte. En mycket klok man vid namn Perry Belcher har ett utmärkt sätt att angripa tidsargumentet. Med sin 30-minutersregel menar han att de allra flesta kan hantera sina sociala medier. 30 minuter är något som du kan avvara varje dag, särskilt om du delar upp det på 3 tillfällen under dagen. Vid dessa tre tillfällen hinner du uppdatera din status på dina utvalda nätverk, och delta i någon eller några konversationer. Och mer än så ska du inte behöva göra. För dina sociala medier är dina förlängda umgängeskretsar. Du har säkert en stor bekantskapskrets, men hur många av dem pratar du med på daglig basis. Kanske en, två eller tre? De andra finns där för speciella tillfällen. Och det fungerar på samma sätt på webben. Du behöver inte prata med alla hela tiden. Tade konversationer som faktiskt är givande.
Syftet med närvaron i sociala medier är naturligtvis uppdelat i ett givande och ett tagande. Som företagare får du, som jag tidigare skrivit om, en mer personlig relation till både kunder och kollegor. Samtidigt ger du nämnda grupper en mer personlig bild av dig och ditt företag. Det i sig kan vara syfte nog, men det utvecklar jag i kommande inlägg.Ger du dina kunder det de vill ha, eller det du vill ge dem?
Att använda sig av sociala medier i sin marknadsföring handlar inte om att sälja. Det handlar om att bygga upp en relation och ett förtroende, som förhoppningsvis i ett senare led gör att din motpart känner sig trygg med att vända sig till dig när han eller hon letar efter din typ av vara eller tjänst.
Många utgår i sin strategi ifrån vad de själva vill få ut av sin närvaro i sociala medier. Oftast handlar det om ökat sälj, ökat engagemang från kunden och om inte annat, mer trafik till hemsidan.
Vi vänder på det. Som kund hos ett företag går jag sällan och längtar efter att få handla mer av dem, inte heller upptar det min tid att fundera på hur jag kan engagera mig mer i vad de gör, och hemsidan, den har jag ju redan besökt ett flertal gånger. Okej, see where I’m going? Säljaren och köparen är alltså inne på helt olika spår. Eller rättare sagt, de är inne på samma spår, det är bara det att tågen går åt varsitt håll. För som kund så skulle jag verkligen uppskatta om ett företag visade intresse för mig. Och då menar jag inte jag och resten av mitt postnummerområde som fick samma flyer med “ett unikt erbjudande”, utan jag Szofia Jakobsson. Lyssna på mig, engagera er i mig, visa att ni helt ärligt enbart är där för att vara en del av diskussionen, då kommer jag få ett större förtroende för er.
Det är ett fåtal som lyckas med detta. Anledningen stavas naturligtvis pengar. Ju mindre företag, desto lättare kan du påbörja ett engagemang i sociala medier. Du investerar antagligen bara din egen tid, och därmed dina egna pengar. Och behöver du bara ta beslut som påverkar dig själv så är ju processen mycket enklare. Jag skulle alltså säga att småföretagaren har allt att vinna på att ha en strategi för sin närvaro på communities, forum eller bloggar.
I större organisationer är det svårare. Där måste du nämligen motivera varför en del av din arbetstid, för vilken du får en lön, ska läggas på sociala medier. En traditionell motivering för att göra marknadsföring har naturligtvis varit statistik på vilka pengar den kommer att generera. Då relationsbaserad marknadsföring fortfarande är väldigt svårt att mäta är det risk för att framstå som flummig. Och då gäller det att kunna tala för sin sak. Då gäller det att vända på det där tåget som hade slutdestination ROI City och få det att gå åt samma håll som kunderna vill. Kan du få ditt företag att se de långsiktiga fördelarna med att ha ett varumärke vars namn klingar positivt i kundernas öron, då kommer även ROI uppenbara sig vid horisonten.
Många utgår i sin strategi ifrån vad de själva vill få ut av sin närvaro i sociala medier. Oftast handlar det om ökat sälj, ökat engagemang från kunden och om inte annat, mer trafik till hemsidan.
Vi vänder på det. Som kund hos ett företag går jag sällan och längtar efter att få handla mer av dem, inte heller upptar det min tid att fundera på hur jag kan engagera mig mer i vad de gör, och hemsidan, den har jag ju redan besökt ett flertal gånger. Okej, see where I’m going? Säljaren och köparen är alltså inne på helt olika spår. Eller rättare sagt, de är inne på samma spår, det är bara det att tågen går åt varsitt håll. För som kund så skulle jag verkligen uppskatta om ett företag visade intresse för mig. Och då menar jag inte jag och resten av mitt postnummerområde som fick samma flyer med “ett unikt erbjudande”, utan jag Szofia Jakobsson. Lyssna på mig, engagera er i mig, visa att ni helt ärligt enbart är där för att vara en del av diskussionen, då kommer jag få ett större förtroende för er.
Det är ett fåtal som lyckas med detta. Anledningen stavas naturligtvis pengar. Ju mindre företag, desto lättare kan du påbörja ett engagemang i sociala medier. Du investerar antagligen bara din egen tid, och därmed dina egna pengar. Och behöver du bara ta beslut som påverkar dig själv så är ju processen mycket enklare. Jag skulle alltså säga att småföretagaren har allt att vinna på att ha en strategi för sin närvaro på communities, forum eller bloggar.
I större organisationer är det svårare. Där måste du nämligen motivera varför en del av din arbetstid, för vilken du får en lön, ska läggas på sociala medier. En traditionell motivering för att göra marknadsföring har naturligtvis varit statistik på vilka pengar den kommer att generera. Då relationsbaserad marknadsföring fortfarande är väldigt svårt att mäta är det risk för att framstå som flummig. Och då gäller det att kunna tala för sin sak. Då gäller det att vända på det där tåget som hade slutdestination ROI City och få det att gå åt samma håll som kunderna vill. Kan du få ditt företag att se de långsiktiga fördelarna med att ha ett varumärke vars namn klingar positivt i kundernas öron, då kommer även ROI uppenbara sig vid horisonten.
Vad får man förbjuda, var går gränsen?
Får, kan, bör eller vill arbetsgivare hindra sina anställda att använda sociala medier? Ja, om du frågar sportvärlden. I alla fall verkar det så när man ser till två nyligen uppmärksammade fall av digitala munkavlar.
Hockeyspelaren Jan Huokko presenterades som ny bloggare på en nyhetssajt och talade ut om trakasserierna efter att hans privata sexfilmer spridits över nätet. Då klev hans arbetsgivare, Leksands IF in och sa stopp. Om man ska vara noga så sa presschefen faktiskt ”Vi ska spela hockey, inte hålla på och blogga.”
I måndags offentliggjorde även amerikanska National Football League (NFL) att man vill begränsa användandet av sociala medier under säsongen. Spelare, tränare, talespersoner, personal och till och med media kommer inte tillåtas uppdatera sin status på Facebook, blogga eller twittra från 90 minuter innan matchstart tills de efter matchen följande intervjuerna är klara.
Jag har inga problem med att förstå deras intentioner. Och visst ska det vara en självklarhet att när man ska spela en match så fokuserar man på det, inte Twitter. Spelarna ska inte ladda upp bilder från omklädningsrummet, lika lite som jag offentliggör utgången av min diskussion på jobbmötet via Facebook, medan det fortfarande pågår.
Men frågan är var vi drar gränsen mellan, i det här fallet, Jan Houkko hockeyspelaren och Jan Houkko privatpersonen? I både Sverige och USA åtnjuter vi såväl yttrande- som tryckfrihet, varav det senare även bör inkludera friheten att uttrycka sig på internet. Om man här väljer att specificera förbudet i hans kontrakt, hur skiljer de då på blogg och andra sociala medier? Får Houkko ha en hemsida och vad får han i så fall skriva där?
Trots att internet inte längre kan ses som något nytt, så är väl gemene mans intresse för att berätta om sitt liv via webben fortfarande det. Och som vanligt med nya fenomen så uppstår juridiska gråzoner och situationer som lämnar mycket öppet för tolkning.
Om NFL vill belägga medias representanter med munkavle så undrar jag hur de planerar att kontrollera att det efterlevs. Bara att hålla koll på sina egna anställda lär kräva en hel del. Eller handlar det bara om att inte bli upptäckt? Eller se till att inte skriva om det arbetsgivaren anser vara känslig information. Återigen, gråzon.
Vad tycker du?
Hockeyspelaren Jan Huokko presenterades som ny bloggare på en nyhetssajt och talade ut om trakasserierna efter att hans privata sexfilmer spridits över nätet. Då klev hans arbetsgivare, Leksands IF in och sa stopp. Om man ska vara noga så sa presschefen faktiskt ”Vi ska spela hockey, inte hålla på och blogga.”
I måndags offentliggjorde även amerikanska National Football League (NFL) att man vill begränsa användandet av sociala medier under säsongen. Spelare, tränare, talespersoner, personal och till och med media kommer inte tillåtas uppdatera sin status på Facebook, blogga eller twittra från 90 minuter innan matchstart tills de efter matchen följande intervjuerna är klara.
Jag har inga problem med att förstå deras intentioner. Och visst ska det vara en självklarhet att när man ska spela en match så fokuserar man på det, inte Twitter. Spelarna ska inte ladda upp bilder från omklädningsrummet, lika lite som jag offentliggör utgången av min diskussion på jobbmötet via Facebook, medan det fortfarande pågår.
Men frågan är var vi drar gränsen mellan, i det här fallet, Jan Houkko hockeyspelaren och Jan Houkko privatpersonen? I både Sverige och USA åtnjuter vi såväl yttrande- som tryckfrihet, varav det senare även bör inkludera friheten att uttrycka sig på internet. Om man här väljer att specificera förbudet i hans kontrakt, hur skiljer de då på blogg och andra sociala medier? Får Houkko ha en hemsida och vad får han i så fall skriva där?
Trots att internet inte längre kan ses som något nytt, så är väl gemene mans intresse för att berätta om sitt liv via webben fortfarande det. Och som vanligt med nya fenomen så uppstår juridiska gråzoner och situationer som lämnar mycket öppet för tolkning.
Om NFL vill belägga medias representanter med munkavle så undrar jag hur de planerar att kontrollera att det efterlevs. Bara att hålla koll på sina egna anställda lär kräva en hel del. Eller handlar det bara om att inte bli upptäckt? Eller se till att inte skriva om det arbetsgivaren anser vara känslig information. Återigen, gråzon.
Vad tycker du?
Att vara på Facebook är också att jobba
Jag uppdaterar min status och berättar att jag har mycket att göra nu. Genast får jag ett antal kommentarer som går ut på att jag borde logga ut från Facebook. Vist, om det var så att jag faktiskt sysselsatte mig med att spela Farmville eller besvara tio frågor för att få veta vilken hollywoodstjärna som skulle spela mig i filmen om mitt liv, då skulle jag hålla med. Logga ut, och gör något mer produktivt. Men i alla andra fall måste jag verkligen vidhålla att Facebook är jobb.
För det spelar egentligen ingen roll om du återknyter bekantskapen med studentkamrater eller diskuterar helgen golfframgångar med kollegan i korridoren intill, allt nätverkande kan vara dig till gagn. Om inte nu så kanske om en vecka, tre månader, eller fem år. Jag har nätverkat sen jag var i sextonårsåldern. Mycket av det har börjat betala tillbaka sig nu, 10 år senare.
En intressant detalj i detta är att det är mycket ungdomar som ifrågasätter facebookande på arbetstid. Man kan tycka att ungdomar borde vara mer öppensinnade och mottagliga för nya typer av arbetsprocesser, men kanske är det så att deras föräldrars generation har lärt upp dem i hur det går till när man ”arbetar”. Att ”arbete” är något som sköts avskilt från social samvaro, och att det i sin tur gör att den sociala samvaron ska ske helt i avsaknad av jobbprat. När du tänker efter så vet du förstås att det inte alls är så det fungerar. Arbete har alltid varit tätt sammanknutet med social interaktion, skillnaden är bara att de samtal som tidigare fördes vid kaffeautomaten nu istället sker på en skärm nära dig. Eller för all del via en mobiltelefon.
Och det är istället de lite äldre, som har hunnit inse värdet av ett bra nätverk, som inte alls i samma utsträckning reagerar över att jag uppdaterar Facebook när jag har mycket att göra. Utan i stället ger tips om hur jag effektivast löser mina uppgifter, eller kanske rentav hjälper mig att delegera något. För självklart har jag väldigt många företags- och branschkollegor i mitt nätverk. Och sociala medier handlar om att dela med sig. Den som bjuder får oftast minst lika mycket tillbaka.
Så go on, unna dig, ta de där trettio sekunderna och skicka en tweet så folk får veta läget. De som tycker att du gör fel är de som kommer att ha mest omställningsarbete framför sig. Att jobba är nämligen inte vad det brukade vara.
För det spelar egentligen ingen roll om du återknyter bekantskapen med studentkamrater eller diskuterar helgen golfframgångar med kollegan i korridoren intill, allt nätverkande kan vara dig till gagn. Om inte nu så kanske om en vecka, tre månader, eller fem år. Jag har nätverkat sen jag var i sextonårsåldern. Mycket av det har börjat betala tillbaka sig nu, 10 år senare.
En intressant detalj i detta är att det är mycket ungdomar som ifrågasätter facebookande på arbetstid. Man kan tycka att ungdomar borde vara mer öppensinnade och mottagliga för nya typer av arbetsprocesser, men kanske är det så att deras föräldrars generation har lärt upp dem i hur det går till när man ”arbetar”. Att ”arbete” är något som sköts avskilt från social samvaro, och att det i sin tur gör att den sociala samvaron ska ske helt i avsaknad av jobbprat. När du tänker efter så vet du förstås att det inte alls är så det fungerar. Arbete har alltid varit tätt sammanknutet med social interaktion, skillnaden är bara att de samtal som tidigare fördes vid kaffeautomaten nu istället sker på en skärm nära dig. Eller för all del via en mobiltelefon.
Och det är istället de lite äldre, som har hunnit inse värdet av ett bra nätverk, som inte alls i samma utsträckning reagerar över att jag uppdaterar Facebook när jag har mycket att göra. Utan i stället ger tips om hur jag effektivast löser mina uppgifter, eller kanske rentav hjälper mig att delegera något. För självklart har jag väldigt många företags- och branschkollegor i mitt nätverk. Och sociala medier handlar om att dela med sig. Den som bjuder får oftast minst lika mycket tillbaka.
Så go on, unna dig, ta de där trettio sekunderna och skicka en tweet så folk får veta läget. De som tycker att du gör fel är de som kommer att ha mest omställningsarbete framför sig. Att jobba är nämligen inte vad det brukade vara.
Marknadsför dig själv i första hand…
…och de sociala medierna i andra. Vakade du också vid datorn när Facebook släppte sin username-funktion, för att du skulle kunna få facebook.com/dittföretagsnamn? Bra gjort, men det kan göras bättre. För när du tittar närmare på den url:en, vilket varumärke kommer först? Jo Facebook, förstås, vilket tar fokus från det du vill att människor ska fästa ögonen på. Så gå ett steg till, och skaffa adresser under din egen domän som leder till dina profiler på sociala communities. Till exempel som jag gjort med followmemarketing.se/facebook och followmemarketing.com/twitter . Mitt varumärke först, sedan deras.
Ska vi diskutera att vi diskuterar?
Modellen Adina Fohlin upprör i reklamen för Apolivas produkter. Filmen diskuteras intensivt på YouTube och har fått både hat- och stödgrupper på Facebook. Ett vanligt fenomen och en av grundfunktionerna för sociala medier, människor samlas runt ett ämne och uttrycker sin åsikt.
Men tydligen är det fortfarande något främmande för etablerade media, i det här fallet GöteborgsPosten, som väljer att skriva en artikel om saken. Man har förvisso kompletterat med kommentarer från reklambyrån bakom filmen, men vinklingen på artikeln är debatten och vart den förts.
För GP har det alltså ett nyhetsvärde att en reklamfilm upprör och berör så till den milda grad att det diskuteras i sociala medier. Jag tror att många med mig ställer sig frågan var skulle det annars diskuteras? Webbtidningarna gör sitt bästa för att publicera uppseendeväckande historier om 12-barnsmammor och mögelklumpar i juicepaket, men inget av detta är egentligen intressant förrän kommentarerna börjar strömma in. När de inloggade besökarna interagerar med varandra, kring ett ämne.
Webbtidningarna får väl ses som det nyaste av gammelmedierna, och det är de som har möjligheten att till att integreras med de nya. Men de är fortfarande fast i en tveksamhet. Istället för att bli ett självklart socialt media, så blir man det lite grann samtidigt som man uppenbarligen känner en plikt att objektivt rapportera om händelser i andra sociala medier. Webbtidningarna måste bestämma sig, there's no money in the middle.
Men tydligen är det fortfarande något främmande för etablerade media, i det här fallet GöteborgsPosten, som väljer att skriva en artikel om saken. Man har förvisso kompletterat med kommentarer från reklambyrån bakom filmen, men vinklingen på artikeln är debatten och vart den förts.
För GP har det alltså ett nyhetsvärde att en reklamfilm upprör och berör så till den milda grad att det diskuteras i sociala medier. Jag tror att många med mig ställer sig frågan var skulle det annars diskuteras? Webbtidningarna gör sitt bästa för att publicera uppseendeväckande historier om 12-barnsmammor och mögelklumpar i juicepaket, men inget av detta är egentligen intressant förrän kommentarerna börjar strömma in. När de inloggade besökarna interagerar med varandra, kring ett ämne.
Webbtidningarna får väl ses som det nyaste av gammelmedierna, och det är de som har möjligheten att till att integreras med de nya. Men de är fortfarande fast i en tveksamhet. Istället för att bli ett självklart socialt media, så blir man det lite grann samtidigt som man uppenbarligen känner en plikt att objektivt rapportera om händelser i andra sociala medier. Webbtidningarna måste bestämma sig, there's no money in the middle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)