Skippa introt, jag vill ha innehåll och jag vill ha det nu

Ytlig attraktion är inte att förakta, men en långvarig relation kräver ärlighet och engagemang. Skönheten sitter på insidan.

Det där var väl inget nytt? Men hur kommer det sig då att företag gång på gång glömmer att applicera det på sin egen verksamhet? Hundratusentals kronor läggs på att bygga sajter som i det närmaste känns som flashkonstverk, reklambyråerna får fritt spelrum för koncept, logotyp, varumärke, image och så vidare. Jag skulle gärna vilja se klickstatistiken på SKIP INTRO.

För när den initiala förälskefasen (som på webben brukar vara en sisådär 5 sekunder) lagt sig så vill besökaren ha innehåll. besökaren vill hitta det han eller hon söker, och sedan raskt gå vidare. Sällan har besökaren tid för att uppskatta flashkonstverk.

Det fungerar likadant i sociala medier. När stora företag nu insett att de till exempel måste finnas på Facebook, så gör många av dem felet att de försöker göra Facebook till en del av sig själva. Tanken är god, för om detta gällde kommunikationen, dialogen och ödmjukheten så är det helt rätt. Problemet är bara att det oftast handlar om att få plöja in sin logga och sina flashkonstverk på ytterligare ett ställe.

Och det här är faktiskt inte företagens lekpark. Användarna bestämmer vad de gillar. Levererar inte företagen ett ärligt och engagerat innehåll så kommer de inte att vara relevanta. Som i staden så och på webben. För det är vad Peter Saville, kreativt ansvarig för staden Manchester, säger till GP: Det är inte logotypen go:teborg som lockar en turist, det är invånarna, verksamheterna, kulturen och allt innehåll som man väljer att lyfta fram.

Image: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net

Vem är en vän på Facebook?

Såg ni mig i Göteborgs-Posten igår? Det känns fantastiskt roligt att få medverka i ett sammanhang där traditionella media (tidning) lyfter nya media (Facebook) och dess möjligheter. Artikeln finns i en kortare version på nätet men jag ska länka upp pdf:er av pappersversionen så snart jag har dem. Filmer från den i artikeln nämnda Social media Club-lunchen hittar du på youtube.com/mikumaria





















Men i samband med detta var jag tvungen att reflektera kring, och ta ställning till, något som kan inträffa när för mig okända människor blir intresserad av mig och mitt arbete. Jag fick flera vänförfrågningar på Facebook från personer jag aldrig hade träffats. Jag och dessa personer hade gemensamma vänner men aldrig mötts IRL.

Personligen har jag som princip att bara godkänna personer som jag har en relation till, som jag har träffat eller haft en kontinuerlig nätdialog med. Självklart är det smickrande att de som aldrig träffat mig också vill vara vänner på Facebook, men jag ber dem att gilla min sida för Follow me istället. Och jag hoppas verkligen inte att de tar illa upp, för det är ju deras intresse som bygger min verksamhet. Men för mig är det ett sätt att vårda mitt nätverk, att kunna stå för varje kontakt.

Hur använder du Facebook, eller för all del andra communities, när du får den här typen av förfrågningar?

Ska vi diskutera att vi diskuterar?

Modellen Adina Fohlin upprör i reklamen för Apolivas produkter. Filmen diskuteras intensivt på YouTube och har fått både hat- och stödgrupper på Facebook. Ett vanligt fenomen och en av grundfunktionerna för sociala medier, människor samlas runt ett ämne och uttrycker sin åsikt.

Men tydligen är det fortfarande något främmande för etablerade media, i det här fallet GöteborgsPosten, som väljer att skriva en artikel om saken. Man har förvisso kompletterat med kommentarer från reklambyrån bakom filmen, men vinklingen på artikeln är debatten och vart den förts.

För GP har det alltså ett nyhetsvärde att en reklamfilm upprör och berör så till den milda grad att det diskuteras i sociala medier. Jag tror att många med mig ställer sig frågan var skulle det annars diskuteras? Webbtidningarna gör sitt bästa för att publicera uppseendeväckande historier om 12-barnsmammor och mögelklumpar i juicepaket, men inget av detta är egentligen intressant förrän kommentarerna börjar strömma in. När de inloggade besökarna interagerar med varandra, kring ett ämne.

Webbtidningarna får väl ses som det nyaste av gammelmedierna, och det är de som har möjligheten att till att integreras med de nya. Men de är fortfarande fast i en tveksamhet. Istället för att bli ett självklart socialt media, så blir man det lite grann samtidigt som man uppenbarligen känner en plikt att objektivt rapportera om händelser i andra sociala medier. Webbtidningarna måste bestämma sig, there's no money in the middle.