Personligt bemötande, inspiration och påverkan, det gäller IRL och på nätet

Igår hade jag det stora nöjet att hålla en föreläsning hos Rotary Kungälv-Kongahälla. Det var väldigt uppskattat, och det var väldigt kul att prata på det tema jag valt.


















Bild lånad från vgregion.se

Jag tror att många kan bli skrämda av alla buzzwords. "Sociala medier", "microbloggar", "Facebook", Twitter" och så vidare, är ord som inte har någon innebörd när man inte medverkar i den världen. Så jag visade på det faktum att det är förvsso nya sätt att kommunicera, webbaserat och dialogfrämjande, men att budskapen fortfarande är desamma. I ett rum med företagare så känner de flesta till vad det är som triggar oss till köp, vad vi värderar när vi väljer vem vi bli kund hos. Jag pekade på

• Personligt bemötande
• Inspiration
• Möjlighet att påverka

Personligt bemötande i fysisk butik är den trevliga expediten som hälsar och frågar vad han kan hjälpa dig med. På webben kan det vara att exponera företagets personal med bild och presentation.

Inspiration i butik kan vara skyltning, kataloger och rekommendationer från expediten. På nätet kan det vara en blogg, videos eller bilder.

Möjligheten att påverka i butiken är om de är villiga att ta in just den modell du vill ha, eller accepterar en reklamation utan knot. På webben får du kommentera, betygsätta och ställa frågor.

Alltså, samma viktiga punkter, men i olika kanaler. Och på det sättet tror jag att jag får min publik att känna trygghet. Deras kunskap är inte daterad, den ska bara kliva i en modernare stass!

I min blogg är du alltid anonym

Läser kloke Fredrik Stenbecks blogginlägg om vikten av att respektera andra när du själv eftersträvar transparens och öppenhet. Att tänka efter vem som kommer att se vad när du laddar upp bilder och taggar dem, namngiver personer, företag och så vidare får allt större betydelse. Det är ju fantastiskt att det finns plattformar som når nästan varenda vän, bekant och kollega, men det betyder faktiskt inte att de vill eller bör ta del av alla detaljer i ditt liv.

Jag började blogga 2005, och tog då steget från att skriva dagbok på lösenordsskyddade communitys. Där kunde jag bestämma vilka som fick läsa mina dagboksinlägg, och därmed vara fullt medveten om hur mycket av mitt liv jag lämnade ut. Men på bloggen blev allt öppet, och jag bestämde mig snabbt för att eftersom det var mitt val att blogga, och jag inte ville att mina vänner skulle oroa sig för vad jag skrev där, så skulle jag aldrig lämna ut mitt liv i detalj där. Bloggen var förvisso personlig, och ibland mycket närgången, men det gällde ändå bara mig.

Jag namnger aldrig personer som inte är fullt medvetna om att jag kommer göra det, och har godkänt. Undantaget kändisar och offentliga personer naturligtvis. Min princip är att använda en initial. På det sättet kan de som finns i min närhet förstå vad det gäller, och andra läsare ger jag historier med liv och verklighetsanknytning.

Hur gör du?

Facebook is going Places

I förrgår berättade Facebook om sin nya positioneringstjänst Facebook Places. Det är ett frivilligt tillägg till Facebook som gör att du kan visa din geografiska position, och därmed hitta platser där t.ex. dina vänner är. Det gav genast upphov till diskussioner om Facebook med detta konkurrerar ut tjänster som Gowalla och Foursquare.
Det ska dock sägas att Places till en början bara är tillgängligt för användare i USA.



I mina ögon är det ingen uppenbar konkurrens mellan dessa applikationer. Då Places enligt uppgift inte aspirerar på att göra någon typ av samarbeten med företag för att till exempel kunna erbjuda rabatter till de som ofta checkar in på en viss plats, så faller mycket av idén. Personligen använder jag Foursquare för att visa andra var jag befinner mig, men också för att jag i framtiden hoppas på att om jag är mayor* på mitt gym så kan jag få rabatt nästa gång jag köper protinpulver av dem. Till exempel.

*Att vara mayor (sv. borgmästare) är en slags utmärkelse för att man checkat in på samma plats många gånger i jämförelse med andra.

Follow me kommer till IQUBE

I början på sommaren fick jag det glädjande beskedet att jag antagits till PreIQUBE 2010 med start till hösten. Närmare bestämt idag. Och jag lämnade byggnaden med så mycket energi och inspiration! Därför vill jag gärna berätta lite om vad jag kommer att göra där.

IQUBE är en företagsinkubator. Grundverksamheten är att hitta företag med potential, investera i dem och hjälpa dem att växa. Hjälpen består av utbildning, affärscoacher, kontorslokaler, nätverk med mera. Och PreIQUBE är ett program för kvinnliga entreprenörer som behöver denna typ av stöd men kanske ännu inte är ett AB utan ligger lite tidigare i etableringsprocessen. Där gör man ingen ekonomisk investering, men utbildningen och coachningen står de för.

Jag är en av 8 utvalda som får gå detta program i år, och jag kommer dessutom förlägga mitt arbete till en kontorsplats hos dem, på Chalmers teknikpark. Jag ser det som en fantastisk möjlighet att göra Follow me större, bättre, smartare, roligare, ja helt enkelt sträva efter de där "omöjliga" trädtopparna. Om 2 veckor flyttar jag in, när jag lämnat över mina arbetsuppgifter till min vikarie på nuvarande jobbet Telia. Oj, vad jag längtar!

Säg det med en tweet

Äntligen, säger jag bara. Äntligen en artikel med en positiv klang kring sociala medier, i det här fallet Facebook, och dess betydelse för det sociala livet. Jag har känt mig ganska utmattad av alla analyser som gjort gällande att sociala medier gör att vi sitter inne, avskärmar oss från "äkta" kontakter och blir deprimerade.

Det finns flera anledningar till att den typen av artiklar gjort mig väldigt less. Dels att jag tror de har fel. Jag är fast övertygad om att de flesta användarna på Facebook har fått fler och mer intensiva kontakter med sin vänkrets. Och framför allt så har jag själv upplevt en revolution av mitt sociala liv. Jag skulle dock hävda att det är Twitter som gett mig mest på den fronten. På Twitter får jag följa vem jag vill och skriva till vem jag vill. Om den personen svarar så är konversationen igång. Och de flesta är öppna för ytterligare kontakt, och kanske en spontan tweetup.

Facebook har jag använt för att hitta människor jag redan känner, eller för att lära känna nya människor bättre genom att efter ett snabbt möte hitta den mer avslappnade relationen som uppstår efter några kravlösa kommentarer på varandras statusuppdateringar.

Och båda har de gjort underverk för mig, en person som vandrat en lång väg från inbunden och blyg till utåtriktad och nätverkande. Alla ni som vet hur läskigt det är att lyfta luren ibland, bör också förstå lyckan i att kunna säga det med en tweet.

Får Facebook oss att tassa på tå?

"Facebook är så läskigt, igår upptäckte jag att en arbetskamrat kände en av mina släktingar."

Min nya bekantskap såg bekymrad ut över den nya informationen, den nya relationen hon var tvungen att förhålla sig till. Facebook uppmärksammar oss på det enorma spindelnät av relationer som vi alla är sammanvävda av. Till en början tror jag att alla ser det som något positivt. Du upptäcker att den känner den som är syster till den som spelat i samma handbollslag som den. Och så vidare. Det är spännande och du utforskar nyfiken dina nya vänskapsvidder, ett klick i taget.

Men du kanske också, som personen jag citerade, kanske kommer till ett läge där du får information som du hellre varit utan. Till hur stor del är egentligen Facebook boven i dramat? Relationen fanns ju där hela tiden, det var bara det att du inte visste om den. Finns det relationer du hellre vill vara lyckligt ovetande om?

Kvällstidningarna har gottat sig i artiklar om otrohet och andra ljusskygga aktiviteter som uppdagats via Facebook och lett till bland annat skilsmässor. Är Facebook då fortfarande boven, eller kanske den räddande ängeln? Jag sitter inte med svaren på frågorna, men det är intressant att tänka på. kanske lever vi våra liv annorlunda, nu när vi vet hur många människor runt omkring oss som när som helst kan avslöja information om oss, i en logg eller bara genom att bekräfta en bekantskap.